Etiketter

,

Av alla fina citat och tänkvärda ord finns det ett som ligger mig speciellt nära hjärtat. Det finns broderat på överdraget till min Bibel och finns att läsa i 1 Korintierbrevet 13:13: Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken. 


Vad är tro? Jag tänker mig att det är att tro på det man inte ser; gå fastän man inte vet om det håller; ge utan att veta om man får något tillbaka. Ibland hör man folk säga att de tar ett steg i tro. Jag har en spännande tid framför mig, ett stort äventyr, mitt livs resa (i alla fall so far!). Att säga att jag går i tro är kanske att ta i, den som känner mig kan intyga att jag närmast ålar mig fram på alla fyra. Men jag rör mig. Och det går framåt. Och jag gör det för att jag tror. Tror på att Gud låter mig gå, ber mig gå, går bredvid mig.

Vad är hopp? Kanske att man förväntar sig saker fastän det utåt sett verkar vara omöjligt eller åtminstone väldigt svårt. Jag vill likna att hoppas (med S) vid att hoppa (utan S): att studsa upp med benen i vädret. Det finns ganska mycket som talar mot att hoppa – tyngdlagen och gravitationen, lata ben, tråkiga vuxna som bara gör sådant som är nödvändigt och passande. Fast ibland kan även den vuxna få en kick och sprätta med benen en halv meter ovanför marken. Och brister oftast ut i ett leende efteråt. Är det inte samma sak med att hoppas? Det finns så mycket som talar emot –  logiken, förgivettaganden, ”sanningar”. Och ändå… ibland kan man inte låta bli att hoppas och så tar man sats, hoppas, och märker hur befriande det är. Kanske landar man lika snabbt igen och fortsätter vara sur och påverkad av tyngdlagen och vuxen-tråkigheten. Eller också har man sett något mer medan man befann sig där uppe. Kanske vidgades ens perspektiv och man ser längre än vad man gjorde innan? För min egen del känns det som att jag måste hoppas för att överleva. Jag måste hoppas att nästa år blir bättre än det förra, att nästa steg i livet måste bli lättare än de förra, nästa dag måste bli ljusare än den här. Annars ger jag upp. Annars börjar jag tro på depression och panikångest istället för på glädje och frid.

…men störst av dem är kärleken. Tänk vad lite kärlek kan göra med en människa. Tänk vad kärleken gör med mig! Nu pratar vi inte om love och gulliga hjärtan, utan om kärleken som ges till mig i mitt hem av mina vänner. Vi pratar om gruppkramar, gemensamma måltider, vispad mjölk med kaffe eller te och att dela livet. Att bli lyssnad på, bli sedd, bli berörd, dela vardagen och bli innesluten och omfamnad fysiskt och psykiskt. Om hur det fina i mig få bli större när jag blir älskad samtidigt som jag, mig och mitt får bli lite mindre.

Kärlek

Trots min tro och trots mitt hopp så är det kanske ändå kärleken som är störst av dem.

Annonser