Jag är morgonpigg. Har alltid varit, kommer (förhoppningsvis!) alltid att vara det. Jag trivs med att stiga upp med tuppen och har oftast mest energi just då. Om du nån gång får se mig stöka i köket den tiden på dagen, lär du få se konsten i multi-tasking. Hur som helst. Det finns en dag på året när det inte är bra att vara morgonpigg och det är på ens födelsedag. Speciellt inte om man bor i en familj där resten av medlemmarna gillar att sova länge. Och speciellt inte om det råkar vara tradition att man skall väckas av att de sjunger Ha den äran (hur jag klarade av det innan jag kunde läsa är ett mysterium).

Födelsedagsfeelisen har alltid varit speciell för mig. Den där känslan av att alla sjunger och uppvaktar mig betyder mycket. Inte nog med att man känner sig älskad, man får ju paket också. Och tafatta kramar intrasslad i morgonrockar och nattlinnen. Och en födelsedagssång med bästa morgonrösten. Att få fira sin födelsedag med familjen betyder mycket för mig, något som blir extra tydligt när man har en halv värld mellan sig och de andra.

Jag har inte firat min födelsedag med familjen under åtminstone de senaste 6 åren.  Och vartenda år känns det lika moloket. Fast detta år var ändå bäst hittills eftersom Madison, min fina fina south american house mate, steg upp klockan 6 och gjorde frukost till mig. Stekt ägg, bacon, stekt potatis med lök och apelsin… Jag var mätt i nästan 8 timmar! Det var såå gott och jag blev såå glad! Kände mig verkligen älskad.

Och på kvällen kom några vänner över på fest, vilket var verkligen kul. Bilder – och recept!- är på kommande. Så på det stora hela var nog detta den första födelsedagen på dessa 6 år som jag kände mig minst ensam. Trots en halv värld mellan familjen och mig.

Annonser